Jag undrar om man någonsin riktigt kommer förstå?
Känns så overkligt och långt borta. 
Som att det aldrig skulle kunna hända oss.
Trots att jag innerst inne vet att det lika gärna hade kunnat vara vi.
Det är bara att tacka för att vi är så förskonade.
Men vem ska jag tacka?
För vem är det som tar besuten?
Eller är allting bara en oförståelig slump?