barasaravendela

 

Jag har varit väldigt frånvarande här och det finns anlednignar till det. 

Det känns som att jag varit frånvarande hela jag den senaste perioden. Jag känner att jag för min egen skulle behöver skriva av mig här och för er som läser blir det även en liten förklaring för mitt beteende.

 

Som de flesta vet, men lång ifrån alla, så mår jag inte alltid så bra. Jag har problem med min yrsel och mina svimningar och jag HATAR att det påverkar mitt liv. Jag har inte velat acceptera att det är som det är och jag hatar att inte veta vad det beror på. Och jag skäms... Jag vet att jag inte ska göra det, för jag kan inte hjälpa det, men ändå får jag en sorts ångest och skam över att jag inte kan prestera som jag vill och det värsta är när det går ut över andra. Eller när jag känner att det går ut över andra, så som jobbet, familjen, kompisar, suo, skolarbeten osv... Det är skitjobbigt och jag har försökt så gott det går att klara av det själv och inte prata med någon om det. För tyvärr är jag sån, jag gillar inte att dela med mig av mina privata problem med någon. 

 

Den senaste perioden har varit extremt tung. Väldigt mycket i skolan och väldigt mycket på jobbet, flytt med jobbet och flytt privat. Utöver det så har jag haft mycket problem med min yrsel och svimmat flertalet gånger. Det hela blir en ond cirkel, jag blir stressad, sover sämre, mår dåligt, får ångest över det och blir ännu mer stressad då jag missar saker. Ja ni förstår!

Och även om jag inte borde tänka så eftersom det blir ytterligare ett stressmoment, så tänker jag på framtiden. Jag måste ha ett svar för att jag ska kunna acceptera och kunna fungera normalt. För hur ska jag annars kunna klara av att jobba heltid?

 

Att jag nu kommit till den punkt att jag skriver om det här är för att jag i förra veckan fick nog. Jag hade haft ett par morgnar med yrsel men som ändå var kontrollerbara. Sedan på onsdagsmorgonen, men en del stress inför skolarbeten, mådde jag inte alls bra. Jag var nära på att svimma ett par gånger på morgonen men tvingade mig ändå till skolan för möte med C-uppsats och sen ett seminarie. Jag höll verkligen så god min jag kunde, trots att svetten så gott som rann på ryggen och jag fick kämpa mot yrseln varje steg och mot tårarna av frustration. (Ändå klarade jag hela dagen och är trots allt riktigt stolt över det!) Jag och Celina skulle bara prata med en lärare och sen skulle pinan vara slut. Kände hur yrseln tilltog mer och mer och när jag sa hejdå till celina kände jag hur nära jag var en kollaps, så jag hann bara precis in på toaletten i skolan innan jag svimmade... Vaknade upp på knä på toagolvet. Och jag tyckte det va så extremt jobbigt, eftersom en av mina största rädslor är att svimma ofentligt och att det blir kalabalik. Men jag fick tag i min pappa som kunde köra hem mig. 

Men här gjorde jag ju fel. Jag borde berettat hur läget va och förhindrat problemet tidigare genom att sätta mig ner och ta det lugnt, men stoltheten tar över och min klara-mig-själv instinkt blir för stor...

 

Som jag skrev tidigare har jag svårt att prata om mina problem. Dels för att dom är så diffusa och dels för att jag tycker det är jobbigt och jag vill inte visa mig "svag". Det har därmed lett till att jag isolerar mig själv. Jag undviker mina vänner och jag har nog faktiskt lyckats stöta bort de flesta av dom (er) vid det här laget ;) Och jag förstår det, för jag har knappt varit närvarande den sista tiden.

Och jag vet att jag har försatt mig själv i den här situationen, jag har jobbat mycket, missat skolan mycket, nojat över saker osv. När jag även tagit upp någon gång att jag varit stressad över jobbet/livet har jag fått kommentaren att det är ju självvalt att jobba och dom som inte jobbar har ju hur mycket tid som helst över, och ja det är ju sant, jag får ju i vissa avseenden skylla mig själv. Samtidigt vill jag ju göra mitt bästa och jagälskar mitt jobb!

 

MEN, även om nu så är fallet så mår jag inte bra. Jag har någon form av sjukdom som jag inte riktigt kan hantera! Så nu drar läkar-karusellen igång igen, på gott och ont :) Det tar mycket energi och jag nojar över att dom inte ska komma fram till något, samtidigt som jag håller alla mina tummar att som ska hitta en anledning. Jag försöker alltid tänka positivt, att det kunde vart värre och utåt sett rycker jag gärna på axlarna och menar att det är ju som det är. Men man kan inte alltid tänka så, man måste faktiskt ta tag i problemen! 

 

Det är skitjobbigt bara att skriva detta inlägget för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig och det finns alltid en tendens till att folk tror man söker det med sånna här inlägg. Det jag vill ge är en förklaring av läget och även en ventilation för mig själv, för jag är jäkligt trött på skiten nu. 

 

Är enormt glad att jag har min familj som alltid ser till mitt bästa, trots att deras tjat och oroligheter kan bli frustrerande så vet jag att dom gör det för min skull och jag kommer alltid vara tacksam för det :) 

 

Till sist en ursäkt till er som blivit påverkade av hur jag varit och jag hoppas ni kan ha förståelse! :)

 

Ha det!